Efter en fantastisk avslutning på förra året så har man mest gått omkring och myst hela vintern, fantiserat om Europakval och fortsatta framgångar, suktat efter Haksabanovic och hänförts av vår fina säsongskortsförsäljning. Vi levererade dessutom en stark Årsredovisning där vi trots minusresultatet visar att driften är närmare än på länge att gå runt tack vare större publikintäkter, sponsorintäkter, souvenirförsäljning, mm. Vi har ökat vår bas med säsongare med 3000 personer, vi har slagit rekord i antalet medlemmar, vi säljer en 30-årig back för 50 miljoner (visserligen värd varenda krona), Vår Stad fortsätter att aktivera barn runtom i Stockholm och skapa nya Djurgårdare. Praktiskt taget alla kurvor pekar åt rätt håll, men illusionen bröts hastigt och kraftfullt av fiaskot i Svenska Cupen och det blev nog ett hårt uppvaknande både för spelare, tränare, Bosse och oss supportrar.
På sätt och vis kan man hävda att det inte gör så mycket. Vi har vår Europaplats klar, det är dessutom så att en eventuell vinst hade gett en Europaplats till vår värsta rival. Enligt mig har tränarna och den sportsliga ledningen tagit rätt beslut när man väljer att träna hårt för att förbereda sig maximalt för det som verkligen betyder något i år, att fortsätta vara starka i Allsvenskan och kanske framförallt att ge oss själva chansen i Europa. Man har valt att fortsätta träna hårt mellan matcherna och inte lätta på träningen för att få lättare ben. Det är förmodligen rätt nedtränade spelare som har gått ut på plan i Cupen. Och stundtals har man ändå sett att vi har kvar vårt vägvinnande passningsspel där vi löser många situationer på ett fint sätt, där Ulven och Karlis städar rent på mitten och där vi via kanterna ofta kommer till halvfarliga inläggslägen.
Både mot Dalkurd och Sandviken så går vi också upp i ledning och man kan hävda att deras mål mer är ett resultat av nonchalans än något annat. Men att vi inte lyckas stänga matcherna är ändå oroväckande, likaså det virriga försvarsspelet och även oförmågan att skapa fler klara chanser och mål mot rätt mediokert motstånd. Nej, trots en del förmildrande omständigheter så måste man ändå säga att cupspelet totalt sett blev ett rejält magplask. Vi hade en riktigt enkel grupp, vi har en nästintill intakt guldtrupp och även om vi är nedtränade borde vi kunna vinna dessa matcher tämligen enkelt om vi har ambitioner att bli ett topplag även i år.
Nä man får nog konstatera att detta var en rejäl väckarklocka och en påminnelse om att på den här nivån får man inget gratis utan det är hårt jobb som gäller även fortsättningsvis. Det var knappast tack vare individuell briljans och ett överlägset spelarmaterial som vi vann förra året utan snarare tack vare ett effektivt spelsätt, ett starkt kollektiv som ger allt för varandra påeldade av en energisk och stöttande Djurgårdspublik. Om spelarna överger kollektivet och börjar tro att man kan spela ut sina motståndare på ett annat sätt än vi gjorde förra året, samtidigt som vi på läktarna går och blir bortskämda och börjar sucka, klaga och kritisera istället för att stötta spelarna under 90 minuter, ja då är vi sannerligen illa ute och då vore det inte otänkbart med en riktig katastrofinledning. Så små är marginalerna att om spelarna börjas fuska i jobbet och vi i publiken blir ett ”problem” istället för ett stöd, ja då kan Svenska Mästarna helt plötsligt bli ett bottenlag.
Just därför tror jag att den här väckarklockan var oerhört nödvändig. Vi fick en rejäl näsbränna och nu inser förhoppningsvis spelarna vad som krävs för att fortsätta vinna matcher i Allsvenskan när det drar igång, och vi i publiken fick förhoppningsvis en tankeställare att det även krävs att vi gör vårt från läktarhåll för att ge spelarna den nödvändiga energin och taggningen som gör att de tar de där extra löpmeterna. Spelarna förtjänade att bli utbuade vid slutsignalen men jag tycker personligen att den hätska stämningen som följde därefter var direkt ovärdig. Detta är spelarna som fram till nyligen var guldhjältar och att vi så snabbt vänder dem ryggen tror jag inte gynnar vår sak, kanske känner de sig till och med lite svikna.
Vi vill ju att spelarna ska ge allt nere på plan, inte bara för att förtjäna sin lön, för att tränarna säger det och för sina lagkamrater, utan även att de ska göra sitt yttersta för oss supportrar, för att göra oss stolta och skänka oss glädje. Att stå och häckla de egna spelarna, som är regerande mästare och överträffade allas förväntningar förra säsongen, tror jag tyvärr knappast motiverar spelarna till att ge de där extra procenten för oss supportrar. Man kan självklart tycka att höga krav hör till hos en storklubb och att spelarna ska kunna hantera det, men man kan också se det som att det är tränarnas uppgift att ställa höga krav på spelarna och att få dem att prestera på plan och vår uppgift på läktarna att stötta spelarna så bra vi bara kan. Vi gjorde det riktigt bra under förra året, hoppas vi kan tagga till och ge dom ett lika bra stöd i år och undvika att häckla enskilda spelare. Bua ut dem som kollektiv om de förtjänar det men försök undvika personpåhopp, oavsett om prestationer går upp och ner är det dessa spelare som försvarar våra färger nere på plan och i de allra flesta fall så ger de också 100% för skölden och vill verkligen vinna, och gör dom det tycker jag dom förtjänar vårt stöd och ingenting annat.
Vad händer nu? Jo tränarna kan fokusera på Allsvenskan vilket inte behöver vara något negativt. Personligen tycker jag även att det är skönt att slippa ett ev derby i Cupen, nu när det är tydligt att vi är undertaliga i backlinjen samt är lite ringrostiga generellt i defensiven. Så att kunna slicka såren i lugn och ro och träna hårt inför denna viktiga säsong kan nog bli bra.
Sen ska det bli väldigt intressant att se vad Bosse gör på transfermarknaden. Minst en mittback måste självklart in och jag hoppas även på lite offensiv spets på ytterpositionen, det hade varit riktigt fint med en riktig poängspelare och någon som kan skapa chanser på egen hand, likt El Kabir gjorde i sina bästa stunder. Otroligt synd att det inte blev nåt med Haksabanovic för han hade varit precis vad vi behöver.
Det finns många orosmoln och frågetecken kring hur vissa spelare har inlett säsongen, men jag väljer att inte fokusera så mycket på detta här och nu utan kommer att ge dem en ny chans i inledningen av Allsvenskan. Men det finns definitivt frågetecken både defensivt och offensivt som vi måste lösa om vi ska bli ett topplag i år igen. Det känns dock tryggt med Kim o Tolle vid rodret, de om några har gjort sig förtjänta av lite andrum i inledningen om resultaten skulle vara lite knackliga.
Det blev ett bryskt uppvaknande ur guldtillvaron man har befunnit sig i de senaste månaderna men på sätt och vis är det också skönt att man påmindes om vilket jobb som krävs för att vara ett topplag i Allsvenskan och att vi supportrar fortfarande har en extremt viktig roll i att stötta laget från läktarhåll, pumpa dem fulla med adrenalin och energi och en vilja att gå över lik för att vi ska få fira mål och segrar. Förra årets slagord under slutstriden var ”Tillsammans”, jag hoppas att vi även detta år kan göra det till det ledord som vi lever efter.
Spelare och Supportrar, tillsammans ska vi nå nya framgångar både i Sverige och Europa!
Ett rop ifrån Västerort 