Jag skrev i en krönika inför derbyt att vi hade allt att vinna. Och så var det ju, vinst och vi hade haft ett riktigt drömläge på guldet och vi hade försatt Aik i kris. Nu blev det inte så, och även om vi hade betydligt mer att vinna än förlora, och även om vi fortfarande leder serien, så betyder det inte att förlusten inte gjorde ofantligt ont.
För det är ju något speciellt med att förlora mot ens största rival. En klubb som dessutom är så otroligt uppblåst och vidrig, som tror att de är störst på allt när det enda de egentligen har är störst hybris, och som har en sjukt destruktiv och cynisk spelstil där fejkskador, maskningar och fula efterslängar är en del av själva taktiken. Att förlora mot ett sånt lag och en sån publik och veta att man återigen ger dem luft under vingarna och att vårt självförtroende får en rejäl känga, det är inte speciellt kul. Att se ens värsta rival fira segern och veta vad det betyder för dem i tabellen, för deras självförtroende och fortsatta publiktillströmmning är värre än att vi själva förlorade, i alla fall för mig.
Djurgårdsfamiljen hade mobiliserat och alla tre etage på den södra läktaren var knökfulla. Även ut på långsidorna på tredje etage såg man att det var väldigt mycket Djurgårdare. Trots att Aik inledde starkt så var det ett riktigt bra drag på etage 3 där jag stod och man riktigt kände hur vår sång bredde ut sig över hela arenan. Efter 10 min bedarrade Aiks press och vi började ta över initiativet och bollinnehavet Man började känna att ”fan det här tar vi”. Men sen kommer det där ödestigra misstaget där Danielson orsakar en onödig straff och resten är historia. Derbynerverna kommer fram hos spelarna och vi i publiken (på etage 3 iaf) tystnar tyvärr. Man försöker hålla igång men i underläge i ett derby där de flesta runt omkring en står tysta så är det svårt att skapa tryck även om man försöker.
I andra halvlek så försöker vi i publiken visa att vi i alla fall inte har gett upp. Vi krigar på trots att det känns tungt att återigen ligga under i ett derby. Även om det inte var något enormt tryck tycker jag ändå att vi faller med flaggan i topp, vi försökte in i det sista. Även spelarna krigade så gott de kunde i andra halvlek, men man hade kommit fel in i matchen och på bortaplan mot Aik är det jobbigt att ligga under och slåss både mot en stor publik, en domare som ger hemmalaget fördel i nästan varje domslut, och ett lag som dödar så enormt mkt tid med sina maskningar som Aik gjorde. Att tiden bara försvann gjorde att vi fick panik och började slå långt vilket var totalt lönlöst, istället borde vi fortsatt haft tålamod som vi har haft när vi mött sämre lag och bara nött på med vårt passningsspel. Nu blev det panikartat ofta, vi stressade i våra uppspel och gjorde väldigt många enkla misstag vilket gjorde att vi fick börja om hela tiden.
Nu har vi hamnat i den konstiga situationen att vi trots en katastrofal derbystatistik i Allsvenskan (3 torsk av 3 möjliga, vi slog dock bajen i cupen) leder Allsvenskan och har ett riktigt drömläge att utöka ledningen under de kommande fyra omgångarna när vi möter svagt motstånd samtidigt som våra rivaler möter varandra. Vi har fortfarande en jättechans på guldet. Men det gäller nu att vi snabbast möjligt glömmer den här förlusten och ser framåt igen. Vi har inte råd att tappa energi på att vältra oss i vår derbysorg, det får vi i så fall ta efter säsongen. Nej vi har en guldstrid att fokusera på där vår största rival nu lär bli ett stort hot. Att snuva råttorna på guldet vore den ultimata revanschen för alla derbyförluster under senare år, det är det vi nu måste kriga för!
Låt oss sörja derbyförlusten ett tag, det är ändå landslagsuppehåll nu, men när vi är klara hoppas jag att vi kan hitta tillbaka till samma sköna känsla som vi hade innan. När vi hade guldvittring och kände att allt var möjligt. När vi åkte ner till Malmö i tusentals och sjöng hem segern. När vi skapade Sveriges tyngsta stämning hemma på Stockholmsarenan. När vi sjöng ”Vi är Djurgår´n, Vi är Djurgår´n, spöa gnaget å hammarby, vi ska vinna SM-guldet vi är Sverigest bästa lag” med övertygelse för första gången på väldigt många år.
Vi har väntat länge på den här chansen, låt inte ännu en derbytorsk stå i vägen för att kriga ända in i kaklet för att få stå som Allsvenska segrare när säsongen är över!
Foto: Christian Lopez, Järnkaminerna
Ett rop ifrån Västerort 