En vacker saga håller på att skrivas

Vi är på riktigt i år. I en riktig sex-poängsmatch mot ett Malmö som inte förlorat hemma sen de mötte Chelsea så åker serieledarna ner till Malmö, med två tunga avbräck i Chili och Witry, och vinner med 1-0.

Det är en riktigt vacker saga som håller på att skrivas:
Käck som kommer tillbaka från Norge och knappast får några stående ovationer men som vuxit ut till Allsvenskans kanske bästa vänsterback.
Danielson som är Allsvenskans bästa back och förmodligen den viktigaste spelaren i hela serien, som Bosse plockade gratis från Sundsvall och som förmodligen spelar i landslaget inom kort.
Karlström som har gått från kraftigt ifrågasatt och lite av en hackkyckling till den kanske klarast lysaste stjärnan i Djurgården just nu. Den som symboliserar hela laget på något sätt med sin Järnkamin-aura, sina kraftfulla ben, starka närkampsspel och 100%-iga inställning.
Ulvestad som tillsammans med Karlström bildar en ogenomtränglig mur som få motståndare kommer igenom.
Haris som pånyttfödd levererar den ena starka insatsen efter den andra.
Buya som även om han kunde gjort några mål till springer och springer och så springer han lite till och är oerhört nyttig för laget.

Och så Tommi Vaiho då, den finaste sagan av dem alla. Den ständiga tvåan. Den ”perfekta reservmålvakten” som inte riktigt höll för att vara nummer ett men som alltid levererade när han fick chansen. Den kufiga hållningen, den ödmjuka framtoningen, auran av att vara rätt nöjd med det han har och inte sträva efter något mer, det finska lugnet, det stora hjärtat.

Han fick chansen när PK var nära att säljas till MLS och han har inte släppt den sen dess. Han är stabil och lugn och gör även de avgörande räddningarna. Han har inte förlorat med Djurgården på över 30 matcher. Sagan om Tommi Vaiho är så oerhört vacker och den förtjänar verkligen ett vackert slut.

Våra tränare då. De kommer in med sin spelarbakgrund, självklart med extremt många kritiska ögon på sig, och har levererat något helt enastående. Hur våra spelare krigar och sliter för varandra just nu påminner lite om Atlético Madrid under Diego Simeone (inga övriga jämförelser). Vi är ett lag, ett kollektiv, och vi maler ner motståndare efter motståndare. Inte för att vi är så mycket bättre spelare för spelare, utan för att vårt kollektiv är så pass mycket starkare. Spelarna vet vad de ska göra. Taktiken är både smart och glasklar. Alla krigar för varandra. Det är inte alltid propagandaspel men det är ändå oerhört vackert att titta på. Det Kim och Tolle har skapat ute på Kaknäs som just nu visas upp på arenorna runt om i Sverige är otroligt imponerande. Vi har långt ifrån det bästa spelarmaterialet men just nu är vi trots det Sveriges bästa lag!

Säsongen är långt ifrån över, vi supportrar gör bäst i att göra som tränarna och spelarna, dvs ta en match i taget. Nu närmast väntar en av de största matcherna vi har spelat detta årtionde, ett derby borta mot råttorna där vi har chans att mer eller mindre hänga av dem och kasta ner dem i ett djupt mörkt mål (förutsatt att de även åkt ut mot Celtic). Vi har chansen att befästa vår serieledning och ytterligare ta ett steg närmare det där slutliga målet för vår resa. Men det kommer att bli den största prövningen hittills för både spelarna och oss supportrar. Men vi har visat upp så många gånger denna säsong att vi är kapabla att övervinna även de svåraste hindren så låt oss göra det även denna gång.

Ännu ett kapitel ska skrivas på söndag. Hoppas alla Djurgårdare vill vara med både där och då samt under återstoden av säsongen för att säkerställa att sagan får ett vackert slut. Ge allt för Djurgården, kriga för skölden på läktarna så som spelarna krigar för skölden på plan. Tillsammans skriver vi historia!

Vi är äntligen ute ur tunneln!

Jag har skrivit många texter de senaste åren där jag försökt trycka på att vi har varit på rätt väg, sakerna vi har åstadkommit och hur långt vi har kommit jämfört med när vi var konkursfärdiga och slogs för att undvika nedflyttning. Men då var vi fortfarande ute på en resa, resan tillbaka till toppen, och det var ofta två steg framåt och ett steg bakåt. Men nu skulle jag vilja säga att vi som förening äntligen har kommit ut ur tunneln på riktigt, vi är tillbaka i toppen för att stanna!

Att Henke och Bosse har lyckats vända vår ekonomi så att vi nu är en av de mest välmående föreningarna i Sverige vet de flesta om. Även att Bosse har landat flera prestigevärvningar på senare år för transferöverskottet vi har skapat oss. Kim, Isaksson, Jonas Olsson, Erik Berg, Beijmo, Mange Eriksson, Bärkroth, Witry, Astrit och nu senast Kujovic.

Men det som saknades tidigare var kanske främst två saker:

1. Stabilitet i truppen. Så fort en spelare blev bra så sålde vi för att fortsätta finansiera vår långsamma klättring på stegen upp mot toppen.
2. Tränare som kan få ut det mesta av materialet och överprestera jämfört med våra konkurrenter som har starkare ekonomi.

Nu har vi helt plötsligt en trupp dår många spelare har gjort väldigt många år i blårandigt. Käck, Walker, Karlis, Une, Vaiho, Haris för att nämna några. Vi behöver inte längre sälja spelarna så fort de slår igenom och eftersom vi nu är ett topplag som inom kort spelar i Europa så blir det förhoppningsvis mer attraktivt framöver att spela det där extra året i Djurgården innan man går utomlands.

Vad gäller tränarfrågan så har vi äntligen fått jackpott. Det var inte igår man kände att man hade ett sådant monumentalt förtroende för våra tränare som nu. Högmo var ju en hjälte såklart men vem vet om han hade kunnat bygga ett topplag på samma sätt som Kim och Thomas har byggt det här laget. Dempsey räddade oss också men det kändes som även han hade sina taktiska tillkortakommanden. Zoran och Snuffe gjorde det grymt men de hade även ett fantastiskt spelarmaterial. Kim och Thomas känns dock närmast kompletta tillsammans och jag skulle inte byta dem mot någon annan tränare på den svenska marknaden. Det de har gjort med årets lag (hittills) är helt fantastiskt.

Vi har nu skaffat oss ett drömläge inför den avslutande tredjedelen av säsongen. Vi ligger tre poäng före MFF med bättre målskillnad och fyra poäng före Aik med betydligt bättre målskillnad. Men som alla vet är de kommande två matcherna otroligt viktiga, framför allt är det viktigaste att inte förlora.

Men oavsett hur det går, oavsett om vi vinner guld i höst eller inte, så är det en sak som är säker: Djurgårdens IF är tillbaka i toppen för att stanna. Vi har publik för att vara ett topplag, vi har ekonomi för att vara ett topplag, vi har spelarmaterialet för att vara ett topplag och vi har nu också tränarna för att vara ett topplag.

Det ska bli riktigt spännande att se vad Kim och Thomas kan få ut av laget under hösten och även vad de kan uträtta i Djurgården under de kommande åren. Jag hoppas att de inte bara stannar de tre åren de skrev kontrakt för utan att de stannar så länge som möjligt för att bygga upp något riktigt stort här hos oss.

Tänk vad mycket vi har varit med om under de senaste 10 åren. Hur många kriser vi inte har klarat av tillsammans. Hur många gånger vi inte har tvingats knyta näven i fickan och bara köra vidare, med någon slags förhoppning om att det kommer en bättre morgondag och att man då får betalt för allt lidande. Vet ni vad, morgondagen är här och är det någon publik som är mer förtjänt av en guldstrid i höst så är det tamigfan Djurgårdsfamiljen!

Alla ni som varit med under de tunga åren. Sträck på er! Känn stolthet över att vi rodde över den läckande båten till andra sidan. Vi överlevde både det ena och det andra och har nu kommit ut på andra sidan starkare än någonsin.

Nu är det bara att köra ända in i kalket. Vi har fortfarande allt att vinna för ingen tippade oss som etta innan säsongen. Det är Djurgår´n mot rubbet. Det mesta går vår väg nu så det är bara att fortsätta köra. Och stöter vi på en motgång på vägen så är det bara att glömma och hoppa upp på hästen igen. För vi ska tillsammans göra allt i vår makt för att vi ska få stå där i höst som Sveriges bästa lag!